En gästrecension av Resident Evil Requiem

Feber-läsaren Alexander har nerver av stål

När det gäller spel som kräver lite mer stabila nerver har vi i några år fått hjälp av Feber-läsaren Alexander som delat med sig av sina åsikter kring sport- och skräckspel som kommit till redaktionen. För några veckor sedan så fick vi in Resident Evil Requiem som Alexander nu har spelat från början till slut. Nedan kan man läsa Alexanders åsikter om ett spel som han såg väldigt mycket fram emot och som verkar definitivt ha levt upp till hans förväntningar. Man skulle kunna säga att förväntningarna var på topp för mig efter förra årets trailers och informationen om att det nya Resident Evil-spelet, det nionde i ordningen, skulle ha den högsta budgeten någonsin i franchisen. Min pepp var på en sådan nivå att jag stängde av den senaste trailern mitt i för att inte få veta för mycket. Istället satte jag mig för att ta tag i Separate Ways-DLC:t till Resident Evil 4-remaken (om ni missat det har ni gjort ett stort misstag, man får nästan ett halvt Resident Evil-spel i absolut toppklass för 109 kr!). Med andra ord, efter all hype för Requiem och med ett av de absolut bästa spelen som någonsin gjorts färskt i minnet, var det helt upplagt för att jag skulle bli besviken.

Det första valet jag möttes av var om normalsvårighetsgraden skulle spelas på klassiskt vis med bläckpatroner eller med fritt antal sparningar. Valet var självklart. För den som inte läst på är kampanjen uppdelad mellan den nya karaktären Grace Ashcroft samt veteranen Leon Kennedy, och som spelare kastas vi in i ett sjukhus som egentligen bara är ytterligare en herrgård i stil med franchisens originalkarta. Utvecklarna rekommenderar förstapersonsperspektiv för Graces delar, medan det i Leons fall är tredjeperson som är förvalt, men vad man som spelare faktiskt väljer är helt valfritt.

Helt tydligt är att Graces kampanj följer det klassiska Resident Evil-upplägget, där de levande döda är relativt få, spelarens arsenal är ytterst begränsad och man i sakta mak utforskar kartan där nästan allting är låst för att undan för undan öppna fler dörrar och hitta genvägar tillbaka. Det är helt förståeligt varför FPS-perspektivet rekommenderas när jag med äkta skräck vänder hundraåttio grader och springer ifrån en zombie som fyller hela synfältet på min 75-tums TV. Få spel lyckas trigga den rädslan hos mig, och jag är lika tacksam varje gång det händer. Mer moderna spelmekaniska detaljer från serien, såsom att skapa föremål och uppgradera karaktären, återfinns även här, vilket erbjuder roliga möjligheter för spelaren att skräddarsy sin egen spelstil.

Föga förvånande är Leons kampanj actionorienterad på ett helt annat sätt, och för den som varit orolig för resultatet kan jag säga att steget från Resident Evil 4, eller Resident Evil Village för den delen, är i det närmaste obefintligt. Väskan är full av vapen, fienderna attackerar ofta i grupp och det handlar, till skillnad från Graces situation, snarare om hur effektivt man överlever än om man faktiskt kommer att göra det. The Merchant gör tyvärr inte comeback, men man kan på egen hand uppgradera sina vapen på samma sätt som i tidigare spel.

Jag var till en början nervös för att uppdelningen mellan vad som i grund och botten är två väsensskilda spel skulle ha en negativ inverkan på totalupplevelsen, särskilt tidigt i spelet när skiftena mellan karaktärerna sker med täta intervall. Ganska snart hittar Requiem dock sitt tempo, och jag får tillräckligt med tid på mig att komma in i atmosfären utan att ryckas ur den. Istället blir det en positiv överraskning hur väl utvecklarna lyckas sy ihop kampanjerna och låta dem överlappa. Det allra bästa exemplet är när Leon får städa upp en del av spelet efter att Grace kämpat sig igenom den och allting går lekande lätt; i det partiet blir jag övertygad om att jag är i trygga händer och inte behöver oroa mig under resten av resan. Ja, förutom för att överleva då.

Samtidigt som man skapat ett snyggt, modernt och strömlinjeformat spel finns det något för nostalgikerna; såväl karaktärer som miljöer och små referenser till de tidiga spelen i franchisen återfinns. Och bara för att det är ett skräckspel blir vi inte utan de mer galna inslag som ger den där specifika japanska känslan, till exempel enorma bossar som fyller hela skärmen och en motorcykeljakt med en samtida projektilvapenduell. Requiem är dessutom förtjänstfullt kort för att vara ett storspel; man slipper den utfyllnad som sänkte Resident Evil VII och kan istället fokusera på omspel och att låsa upp alla godsaker som hör till.

Finns det något att klaga på? Om man vill vara petig hade fiendetyperna som Leon möter kunnat vara något fler och mer varierade, och den sista delen av spelet hade tjänat på att vara lite mer klaustrofobisk vad gäller miljö och speldesign. Men egentligen är detta bara petitesser. Resident Evil: Requiem är en välavvägd Gott och blandat-påse för såväl gamla som nya spelare, och för närvarande den bästa installationen i franchisen sedan fyran.

prisjakt.nuSpel, Feature, Resident Evil Requiem, Leon Kennedy, Grace Ashcroft, Feber, skräckspel, Resident Evil

Kommentarer